Jag är lat lat lat lat lat lat... Jag tränar på att jag ska träna om man kan så säga.

Just nu spelar jag innebandy med Sävar och går några enstaka promenader. Gör några få sit up´s och några armhävningar här och där. Benböj, marklyft, dips, chins, bänkpress mm är helt uteslutet för då kan jag inte gå på flera dagar.
Träning och välmående har för mig alltid varit viktigt, men tiden orken, haaaaallllllllllå???
Jaja jag har iallafall bestämt mig för att hänga på Sofia Ahlehjelms februariutmaning. TRÄNING OCH VÄLMÅENDE!!!

Den 5 februari 1982, klockan 20.17 föddes jag på Umeå BB. Jag var 49cm lång och vägde 3580gram.
Det enda beviset att jag är född den 5 februari, vikt och längd är en silversked som jag fick när jag döptes. Några andra bevis finns inte. Och inte är jag bitter för det inte.
Jag har inte sett en bild från mina första månader, eller jo kanske en bild men den finns då inte kvar. Min mamma och pappa är dåliga på att spara bilder och andra saker.
Jag föddes under serien Dallas. Så när mamma ringde till min mormor och morfar och skulle berätta att de fått en till barnbarn blev de irriterade att mamma ringde under dallas...

Under mina första 10 år bodde vi en liten by 3 mil utanför Umeå som heter Tavelsjö. Jag älskade detta ställe, jag hade fina vänner och ett underbart hus, med bagarstuga, gäststuga och ett stall fyllt med hästar. Redan då älskade jag sport i alla olika former. Jag sov med en boll under armen och ständigt ett öga öppet för min storebrors rackartyg.
Jag har en 4 år äldre bror som heter Johan, och han lärde mig verkligen att veta hut. Vi tävlade om allt, det slutade ofta med bråk och gråt.
När jag var 6 år kom pappa hem med ett gottlandsruss (ponny) som hette Dorotea Dorty. Det var meningen att det skulle bli min brors häst, men han var intresserad medan de backade ut Dorotea ur hästtrailern. Så Tea som vi kallade henne blev min alldeless egan lilla ponny. Är det någon som har läst serien Mulle? Tea terroriserade mig från dag ett, hon kastade av mig, skenade, bet, sparkade mig. Jag tror att jag ramlade av denna ponny 1000 gånger. Hennes specialite var att tvärstanna och börja äta gräs, då flög jag av framför henne och där stod hon och skrattade.
Tillslut tappade jag intresset och mamma och pappa beslöt sig för att sälja henne. Jag blev såklart förtvivlad, men jag gick med på det om jag fick en keyboard,hihi!
Hästar forstatte jag med senare i mitt liv, men det har aldrig varit mitt största intresse.
Efter tio år flyttade vi in till Umeå och teg.
Där träffade jag min vapendragare Sofia Lundström. Sofia bodde mitt emot mig och vi spenderade varje vaken sekund tillsammans. Vi blev som syskon, vi bråkade såklart en hel del, men vi stod vid varandras sida oavsett. Vi är fortfarande goda vänner.
Fotbollen var mitt livs största intresse, jag spelade i Sörfors och vi var rätt duktiga. Mitt knä satte stop för denna karriär.  Jag gick på tegscentralskola under högstadiet, tyckte inte att skolan var så skoj. Plugga var inte min grej, så jag idrottade istället. Jag kom iallafall in på den gymnasiutbildning jag ville gå, men hamnade på mimerskolan. Där träffade jag mina bästa kompis under gymnasietiden Maria Arctaedius. Det var väl då som jag blev lite av en tonåring med trots och inte allt för genomtänkta saker. Men inget att egentligen höja på ögonbrynet för. När vi började andra året, så fick vi flytta till draggen och där hamnade vi i den bästa klass man någonsin kan tänka sig! Jag började spela ishockey däremellan och träffade där då några av mina bästa vänner som finns för mig jämt, Sophia Molin och Frida Nevalainen, tack för att ni finns.
Träffade även nån kille mellan åren där också, men det går jag inte in på.
Sista året började jag spela innebandy med iksu ungdom, och året efter började spela med Umeå City där världens bästa tränare var, Olle! Efter några roliga år med City provade jag lyckan i elitserien och dalen, men det var inte som jag tänkt mig. För mycket träningar och för lite förtroende från tränarna. Jag gjorde inte min bästa säsong kan jag erkänna. Jobbade på olika jobb, men fastnade på restaurangen på sjukhuset där jag jobbar nu. Där lärde jag känna Sofia Adriansson, världens bästa.
Slutade med innebandy och träffade Kalle och har nu två barn. Bor i sävar i ett hus som vi byggt själva. Spelar innebandy här i sävar och njuter av livet.
Jag ser mig själv som en levnadsglad tjej med fötterna på jorden. Det jag bryr mig mest om är att min familj och mina nära och kära mår bra.
Jag har en underbar familj och underbara vänner...


Avslutar med denna härliga bild. Ett tidningsutklipp på Molinskan och jag.
Kolla in hur jag står med grillerna.


Jag utmanar mina Sofior, Sophia Molin, Sofia Adriansson och även jag Sofia Ahlehjelm! Är ni med???

Magsjukan here we come. Igår på träningen kände jag mig inte kry, trodde på uppvärmningen att jag skulle dö typ! Ont i leder och ja precis överallt, så jag avbröt träningen och åkte hem. På natten så kom magsjukan, och dagen har varit förj-vlig. Det är inte roligt att vara sjuk samtidigt som man har barn att ta hand om. Det är fasen det värsta jag upplevt på länge. Nu känns det bättre iallafall, men ska gå och sova.

Imorgon hoppas jag att jag mår bättre, annars får Kalle vara hemma och ta hand om kidsen!



Sitter och ser Dum Dumare nu, det är en riktig klassiker. Jim Carrey är verkligen rolig i denna film, tycker annars att han har spårat i de senaste filmerna han gjort. Men dum dumare är en så härlig film, man blir glad.




Kalle har varit på kurs idag, så igår kväll bestämde vi att han skulle ta hand om Oliver under natten. Oliver vaknade vid två när jag mådde som sämst. Jag puttade på Kalle, jag daskade honom på rumpan tillslut så skrek jag i örat på honom. Han vaknade tillslut och när han klev upp började han ta på sig kläderna, neeeeeeej skrek jag du ska hämta Oliver så att jag kan ge honom mat. När han öppnade dörren från vårt sovrum missade han utgången och gick rakt in i väggen. Oliver fick skrika lite, men tillslut så kom han till mig. Någon timma senare ropade Leo på mig, så jag knuffade på Kalle att han skulle gå till honom. Kalle upp och började klä sig, och missade dörren och in i väggen. Han lyfte över Leo, och började gå ner för trappan. Klockan var då 03.30. Han skulle då åka till jobbet. Och samma visa hände sista gången Oliver vaknade, på med kläderna och in i väggen. Är jag frisk så väljer jag att göra allt det här själv, det tar liiite längre tid att försöka väcka den björn som sover.

Majskrokar, så bra att dom finns. Oliver älskar dom dessutom...

Helgen är över lika snabbt som den kom... Usch och f

Det är kvar på övervåningen, just nu är det bara möbler i princip. Vill såklart göra en personlig touch på allt där uppe med tavlor, lampor, gardiner mm. Jag ska sy upp alla gardiner såklart är dom alltid för långa. Jag längtar tills jag får lite mer pengar efter att alla räkningar är betalda, då ska jag köpa lampor och mysiga prydnassaker!

Här kommer bilder från övervåningen:

Hallen

Tv-rummet och tv-spelshörna. En färgstark liten hörna, med mycket färg. Vad tycker ni, ska
jag ha en kappa eller längder när det gäller gardiner!???

Vårt sovrum (mörkt ute så det blänker lite väl mycket) men det går i lila, svart och det är ett
väldigt mörkt rum! Precis så vill vi ha det, mörkt och varmt! Färgen på väggen är mörkare i
verkligheten!

Leo´s sovrum... När jag tog bilderna ligger bubbas och sover! Ni kan skymta honom under
snutten i en av bilderna!

Nu fattas det taklister i hela huset. Hoppas att vi kan få upp dem snart. Vi har även ett till sovrum
där uppe, det har vi till kontor. Sen så finns det ett stort förråd och en stor toalett, men toaletten är inte klar. Kontoret är klart, men inte inrett så det är inte så mycket att visa än!

Nu är Oliver i fokus när storebror är i Vindeln. Oliver är världens största matvrak, han skriker högt och börjar grina när han inte får mer mat. Vi hinner inte ens ta mer mat på skeden innan det kommer ett skrik.
HUR SKA JAG GÖRA???  SKA JAG GE HONOM MER ELLER SKA JAG HÅLLA ORDENTLIGT PÅ SMAKPORTIONERNA???

Provade hoppgungan igår, lite för liten ännu men spännande var det!

Morgongymnastik!

Kom på att vi hade ju dom här stora bitarna, perfekt för en bebis som vill ligga och snurra runt!
Filtar på golvet knövlar ihops sig så lätt!

Och till sist, min klantiga Kalle sköt sig själv med dyckertpickan (spikpistol för smala spikar) Spiken för i fingertoppen där nageln slutar. Ni ser där det är blott, sen ut på sidan, där ni ser lilla röda såret. Traktorföraren fick dra ut den med tången! haha haha!!! Det jobbiga med det här är att han inte kan ta snusen med det fingret idag, haaha haha igen!

Nu till barnförbjudet...

Markus, grannen slogs igår på träningen!!!

Idag vaknade hela familjen klockan 05.30 när Leo var täpp i näsan! Oliver blev otroligt glad när vi vaknade för han hade legat och jollrat sen 03 tror jag. Han vände lite på dygnet igår tror jag. Han sov väldigt mycket under dagen. Han har ögoninflamation och feber så han var lite hängig igår. Nu är han pigg och glad och har fått antibiotika!
Leo sitter och ser på Nicke nyfiken och längtar tills han får åka till farmor idag. Han ska vara där under helgen och få lite omväxling. Det är mycket trots och gnäll just nu och vi alla behöver få vila från varandra. Önskar att Oliver kunde följa med också, haha tänk att få sova och sova och sova! Det är tur att barnen är det bästa, underbaraste och det finaste man har och att man älskar dom över allt. Så egentligen spelar det ingen roll hur jobbigt det kan vara ibland.

Ringde just till mamma och pappa, tro det eller ej men mamma klev upp halv fem i morse. Det häänder inte ofta!!!
Dom sitter just nu på flyget till Kuala Lumpor för två lyxiga nätter och sedan vidare till Singapore för att ta en lyxkryssare. Efter 4-5 nätter hoppar dom av i Thailand och njuter i Phuket. Tror ni att det svider, jag vill också! Nu unnar jag mina föräldrar lyx, efter ett år med massor av jobbiga saker. Men jag ville helst följa med.

Vi är hundvakt åt Zanna och Maja. Zanna är rena rama dammsugaren, hon stoppar verkligen allt i munnen. Maja är mer beymrad, hon vill nog hem! En arbetskompis till pappa bor i deras hus och njuter av att slippa pendla och en hästkompis till mamma bor där under helgerna. Gu så skönt, då behöver jag inte åka dit stup i kvarten!

Leo och Zanna kollar tv, Zanna skäller när hon ser apan på tv, snacka om blondie!

Nu är bubbas nr2 4 månader, och han har redan en livskris som heter duga! Är det någon som vet vad jag menar med sömnlösa nätter??? Ni som känner er träffade, visst är det roligt???
Annars är han en pigg och glad lite pojke som älskar sin storebror jättemycket. Han skrattar alltid när Leo kommer och busar med honom. Ibland ser det ut som han sträcker ut händerna som att han vill att Leo ska ta upp honom.
Han väger 7kg och är 66cm, för en vecka sedan iallafall. Oliver har även fått smaka lite gröt, majs/potatispuré och katrinplommonpuré. Han skrek argt när han inte fick mer, så jag hoppas på att lillebror blir ett matvrak. Leo får man trycka i mat, om det ens går det.

Igår gjorde jag comeback på innebandyplanen. Jag spelade med division 3 damerna och vi vann med 5-1. För mig gick det varken bu eller bä. Det var inte den bästa uppladdningen med några få timmars sömn, men jag bet i, hehe! Jag spelade enkelt och rakt och inte ett dugg svårt om man så säger. Det var mitt mål och det klarade jag, gjorde en tavla när bollen studsade framför vårt mål istället för bakom, oops!
Det är svårare att spela med lag som spelar i lägre divisoner för dom har inte samma tänk. Det blir mer hafsigt och ingen direkt plan hur man ska spela. Det blir då även betydligt mycket mer att springa eftersom bollen bara åker åt alla håll och alla springer kors och tvärs.
Men dom var väldigt duktiga allihopa, ska erkänna att jag trodde att det skulle vara enklare!

Men nu har jag tränat en vecka och en match, så jag kan ju inte begära så mycket mer av mig själv. Är ju inte direkt fit och har verkligen verkligen ingen kondition och jävulst tung i kroppen!

Vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, det värmer så himla mycket!

Imorgon så spelar jag match med Sävars div 3 lag, ska blir hur skoj som helst. Passar perfekt med div 3, har kondition som en kratta, och massor med översvall (fett). Så det blir härligt!
Matchen är i övik, så vi gör en liten utflykt Oliver, pappan och jag, Leo får vara hos mormor och morfar. Det tycker han är roligare, han valde det själv dessutom! Mera mormor, morfar nuuu!

Ibland blire såhär även fast jag inte laddar upp samma bild, men nu får det vara såhär:)

Hittade den här fina texten,Tack Olle!

Olle Eliasson kommenterar Maria Kemi:

Finns ett ord som speglar Maria bättre än något annat och det är, GLÄDJE! Var hon är befinner sig så sprider hon skratt med sig. En fantastisk människa som redan nu är inne i gruppen efter bara en träning. Att hon sen är en tuff och orädd back med ett bra skott gör ju inte saken sämre. Rutin från elitspel besitter Kemi också. Är ju visserligen ett par år sen hon spelade pga av barnafödande, men Maria är alldeles fulltränad inom kort. Sävar kommer ha mycket nytta av henne kommande säsong. Vi hälsar henne hjärtligt välkommen!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag hade skrivit ett långt inlägg om när vi var med om tsunamin! Jag råkade trycka på någon knapp och bums var det borta. Tror att jag tryckte på spara och publisera och sen skulle jag fixa och då försvann det teknisk som jag är!
Men en smart kompis till mig måste precis just när det hände gått in på min blogg när jag tryckte på knappen och sparade det på sin datorn och mailade det till mig!

Tänk att det är 6 år sedan som vi var i Thailand när tsunamin kom. Jättevågen som tog allt i sin väg, utom oss. Tänk att vi klarade oss från denna stora naturkatastrof, sådant som man bara läser om i tidningar. Så här kommer min berättelse om den dagen då vågen kom!


Vår första stranddag den 26/12 2004 började med en god frukost. Brorsan åt en omelett, eller flera omeletter, jag åt lite mindre och Johan (mitt ex) var med oxå. Mamma och pappa tog sovmorgon eftersom dom var trötta efter flygresan!
När vi kom ner till stranden så försvann plöstligt allt vatten, vattnet åkte som tillbaka ut till havet. Brorsan blev som galen och tyckte att det var roligt och skrek att vi skulle springa ut. Vi trodde ju att det skulle vara så, thailändarna sprang också ut. Jag försökte att rädda några krabbor på vägen ut. När båtar började gå på grund och när vi såg att thailändarna blev oroliga blev vi också oroliga. Brorsan skrek till mig att det är bäst att vi springer tillbaka. Vi började springa och tillslut kom vattnet i en väldigt fart, och vi hann inte med. Johan och bror kom upp snabbare än mig och dom skrek att jag skulle skynda mig. När jag kom upp till våra solstolar började dom bada i vatten och jag lyckades ta med mig mina grejor. Från en sekund till en annan var vi mitt i ett kaos, det kom vatten överallt. Jag började springa och skrek till dom andra att skynda sig. Vi hade väl en 200m till vårt hotell som låg upp på berget. Det var en väldigt brant backe upp till hotellet där inte ens bussar tog sig upp. Jag satte fart mot hotellet med vattnet bakom mig, vattnet kom i fatt mig och jag var i vågen. På något konstigt sätt så lyckades jag hålla mig på benen, medan alla runt om kring mig ramlade och åkte i väg. Det kom bråte åkandes, hus, mopeder. En stor pickup bil kom mot mig och höll precis på att åka på mig, men jag lyckades stanna upp (på något konstigt sätt) Mellan vårt hotell och stranden gick det en kanal ut till havet med en liten bro över. Brevid kanalen låg det en stor restaurang, typiskt thairestaurang med öppna väggar. Jag tog mig över bron, med lite ordväxling med en thailändare som satt fastklämd med på en vespa. För att ta mig förbi där var jag tvungen att knuffa lite på honom, vet inte vad som hände med honom efter det. Jag har haft otaliga mardrömmar om den situationen och vad som hände med honom. Men i stundens hetta vet man inte vad man gör, och han knuffade på mig också så vi gjorde nog allt fel. Vi skulle ha hjälpt varandra istället.
När jag tagit mig en bit så började det komma vatten genom skogen mellan havet och vägen som. Jag hann inte kolla bakåt och se var dom andra var, hann tänka att jag har större chans att rädda mig själv. Dom är starkare och större än mig. När jag kom upp mot backen så stod det en pickup bil fylld med thailändare som försökte hjälpa människor upp på flaket. Precis när en thailändare fick tag i min hand så körde dom iväg. Så jag hamnade åter i vattnet, men på något sätt lyckades jag ta mig upp i backen och där inte vattnet nådde mig. Kom upp till hotellet och satte fart mot rummet där mamma och pappa bodde. Jag träffade pappa i trappen och jag var panikslagen. Jag skrek till pappa, men han fattade inte, han blev nästan irriterad. Tillslut så skrek jag något om att han skulle springa ner till stranden och söka efter brosan och Johan. Jag fortsatte upp i trappen till mamma, där slängde jag in mina "viktiga" grejor och skrek något osammanhängade om våg, vatten och att dom var borta.
När jag sedan sprang ner för backen möttes jag av pappa som stod där helt uppgiven. Han frågade mig om vad som hänt och jag berättade. Vi tog oss ingenstans, mamma kom springades ner från backen. I samma veva som mamma kom så såg vi en fot eller om det var en hand sticka upp ur vattnet, dyn geggan. Mamma skrek att det var brorsan, så pappa hoppade i med några thailändare och drog upp kroppen. Vilket var livsfarligt, eftersom man kunde knappt röra sig i geggan. Det var inte brosan utan en äldre kvinna. Brutalt lämnade vi henne där och sökte vidare. Det kom upp några kroppar, och några som satt i träden eller på något annat. Under tiden vi var där så började vattnet att dra sig tillbaka, och det blev panik igen. Då beslutade jag mig för att springa inåt landet om man säger så, så jag satte fart. Mamma skrek efter mig, men jag lyssnade inte. När jag sprang så kom jag som runt hela kata beach, och när jag stannade för att kolla lite kom Johan upp från geggan. Jag har nog aldrig blivit så glad som då, men samtidigt blev jag förtivvlad. Jag ville hitta brorsan, vi sprang tillbaka. Mamma skrek när hon såg oss, hon skrek efter brorsan flera gånger om. Tillslut började det bli lite oroligt därnere så vi skickade upp mamma till hotellet för att sitta och vaka där. Jag blev så orolig  att mamma inte skulle klara om det kom mer vatten. Vi hade ju då ingen aning om vad som hade hänt, jag trodde hela tiden att det skulle komma till jättevåg. Jag trodde att det skulle komma en våg som skulle ta med hela kata beach. Vi började söka runt men det var så mycket bråte och skit överallt så det var nästan omöjligt. Vi stannade pickup bilar för att söka igenom flaken efter brosan. Jag stannade en ambulans som kom inåt landet, drog upp dörren själv men ingen bror. Pappa stannade vid en kropp som han verkligen trodde var brorsan, pappa ville inte lämna kroppen. Efter ett bra tag lyckades vi övertala honom att det inte var brorsan. Han hade inte samma händer och fötter och hade mer hår på kroppen. Den döde hade likadana badbyxor som brorsan. Ni kanske undrar varför vi inte såg att det var brorsan? Ansiktet var som en ballong, svullet rött och svampaktigt. Händer och fötter var spända krampaktigt som ihoprullade. Vi såg några fler kroppar, men där var det ingen tvekan om att det inte var Johan. När jag gick där och sökte hade jag många konstiga tankar. Jag tänkte på att brorsan borde flyta bra eftersom han åt så många omeletter. Jag tänkte även om han kanske hade några pengar på banken som jag kunde få. Och om han hade skulder som jag var tvungen att betala om han var död. Jag var helt vimsig, chockad, uttorkad och 40 grader varmt tänkte t.om. att jag skulle bli rätt brun av allt sökande (knäpp).  Det var ju vår första dag i thailand så vi hade ju ingen aning om hur det såg ut där, hur långt det var till andra stränder och om det fanns något sjukhus i närheten. Vi bodde i katabech, och det är nästan längst ner i phuket. Johan och jag tänkte att det kanske fanns ett sjukhus i närheten och försökte följa efter ambulansen, vi gick långt men inget sjukhus. Panik panik panik, viselpipor, tutor folksvärm, vespor, bilar satte fart mot oss där vi gick. Ett hav med männsikor på fordon och även springande männsikor kom skrikandes att det kom mera vatten,big wave. Jag tog mig över gatan och satte fart uppåt på en väg som ledde uppåt mot berget. Johan kom inte över vägen och vad jag skrek, jag skrek och grät att han skulle springa över vägen och upp i berget till mig. Tillslut kom han över och upp till mig, vi bestämde oss förr att vända tillbaka till hotellet. När vi kom dit hoppades vi på goda nyheter, men inga bra nyheter. Mamma hade fått igång tv´n  i lobbyn, tur att vi bodde högt uppe på berget. Mamma hade fått igång bbc, eller om det var cnn. På nyheterna förklarade dom att en jättevåg hade spolat över hela thailand, indonesien mm. En jordbävning i vattnet sa dom. Vi träffade några på hotellet som inte lyckligtvis hade hunnit ner till stranden och var förtvivlade över vad som hänt och försökte hjälpa oss. Det var ett par som hade sett mig komma upp för backen där efter just att vågen kommit. Själv tyckte jag att jag hade sprungit upp, men tydligen hade jag nästan krypit upp. Dom hade sett mig från deras ballkong. Måste ha varit totalt slut, undkommit en tsunami, vilken tur jag hade! Jag gick upp till hotellrummet och där satt pappa på ballkongen med en pepsi och grät. Pappa var säker på att brorsan låg under en massa bråte och kunde inte komma upp. Och att han hade hört oss ropa, men kunde inte göra något. Pappa var så förtvivlad att han pratade konstigt. Jag sa till pappa att Johan lever han kommer att komma tillbaka och att jag kommer inte att ge upp tills vi hittar honom. Vi gick ner till lobbyn igen och jag sprang ner för att söka, tillslut blev jag så yr så att jag höll på att svimma vid backen upp till hotellet. Jag fick hjälp av en kvinna att sätta mig ner. Någon timma senare satt jag med en australiensare ute vid entren på hotellet och jag lånade ut mitt simkort till honom. Då hörde jag mamma skrika och jag hörde brorsan röst. Han skrek efter mig, panikslagen var han, han trodde att jag var död. Jag sprang in till lobbyn och skrek tillbaka. Pappa svimmade i rabatten och det blev kaotiskt ett tag. Brorsan sprang iväg och kom tillbaka lite några minuter senare med en tjej. Han hade räddat en tjej från att drukna vid en mur. Han hade lyckats få över henne över muren och sen han själv. Muren hade rasat just efter och vattnet kommit, dom hade spolats upp på en gräsplätt och en taxi hade stannat och dragit in dom. Taxinkillen hade sagt att hela phuket håller på att sjunka och att dom var tvungen att åka upp till bergen. Där hade brorsan suttit i flera timmar och trott att Johan och jag hade drunknat. Han var säker på att han hade sett mig åka in restaurangen och inte kommit upp till ytan. Det måste ha varit någon annan som inte hade lika tur som jag hade.
När brorsan hade kommit tillbaka var det som att vi släppte allt och bara blev paralyserade av varandra. Vi var i chock!!! Tjejen som Johan räddat hade tappat bort sin kompis, hon visste inte vad som hänt henne. Om vi var i chock var hon verkligen i chock. Hon vågade inte gå någonstans utan satt på en stol i flera timmar. Vi fick lite frukt sen så satt vi på hotellet och väntade. Jag var säker på att det skulle komma en jordbävning och vi alla skulle dö och aldrig få komma hem igen.
De följande dagarna upplevde jag som väldigt ångestfyllda. Helikoptrar cirkulerade alla pratade och alla ville hjälpa till. Vi hörde inget hemifrån, ingen katastrofplan, inget alls. UD trodde inte att det var så här allvarligt som det var. Finnar, norrmän alla grannländer lyckdes flyga hem sina turister med inte svergie. Efter 6 dagar fick vi information hemifrån. Och på nyårsdagen landade vi på arlanda, hela flyget fick magsjuka och alla låg och kräktes på säten i och i gångarna. Vet inte om det var matförgiftning eller om det var en reaktion på att vi var på väg hem. Flera familjer grät på planet, dom saknade en familjemedlem. Endast en läkare fanns på flyget för att hjälpa alla passagerare. Vi åkte med en stor gammal jumbojet!
På flygplatsen i Phuket satt det tusentals lappar, bilder på saknade människor. Väskor, kläder och andra tillbehör låg över hela flygplatsen. Anhöriga var och letade efter sina barn, mammor, pappor, släkt och vänner. Det var som en krigszon.
Hemma i sverige och på arlanda hade dom gjort hela utrikes till ett kapell, kyrka. Vi fick träffa polisen och lämna personuppgifter. I själva kapellet satt det bilder, lappar på alla saknade som anhöriga satt upp. Männsikor grät i korridorer och det var så hemskt. Jag fick så dåligt samvete att vi kom hem hela familjem, medan andra inte.
Dagen efter landade vi i umeå, där släppte allt och jag blev så lättad över att vara hemma så jag grät hela vägen hem. Jag grät i flera veckor efter, inte varje dag, men mardrömmar varje natt! Jag sprang upp från sängen många gånger och trodde att vågen kom.
Nu 6 år efter känns det som en film. En katastrof film, en skräckfilm som vi varit med i. Har inte berättat hur det gick för Johan när vågen kom. Han hade åkte iväg med vågen i kanalen och fastnade i en solstol. Han hade nästan gett upp när han på något sätt kom upp över ytan. Johan åkte mot ett träd och hade klättrat upp i trädet, han hade räddat en kvinna också. Han hade funderat på om han skulle hoppa ner i vattnet igen för att söka efter mig. Vilken tur att han inte gjorde det. När det hade lugnat sig och vattnet börjat dra sig tillbaka så hade han klättrat ner och där hade han fått syn på mig. Brorsan hade åkt genom en riven mur vid ett hotell och troligtvis i en hotellträdgård och mot en ny mur. Han kommer inte ihåg vad som hände, så det är vad han tror hände. Där hade han stött på tjejen och en thailändare som inte hjälpte till. Sen upp in i taxin. Tjejen fick tillbaka sin kompis men helt sönderriven, med sår över hela kroppen. Jag fick några sår jag med och bröt ena tån, Johan fick skrubbsår över hela kroppen, var av några djupare sår. Jag har ett ärr från solstolen på stranden kvar på ena smalbenet.

Mina bilder från tusnamin är på den andra datorn!

Kalles syskon Emanuel m familj, Albin och Elvira var på besök i mellandagarna. Vi lagade tacos och spelade frågesportspel. Tjejerna mot killarna, och det blev en väldigt jämn kamp där killarna segrade. Vi var båda inne i mitten och skulle svara på slutfrågan. Tyvärr fick dom en lätt fråga med vi fick en omöjlig, haha. Inte alls dålig förlorare!!!
Elin och Emanuel ska få sitt fjärde barn i april, man kan säga att dom kör på en väldans takt, hihi! Fattar inte hur dom orkar, dom sprudlar av energi.

Elin



Den största linslusen av dom alla, Elivra!

Kusin Elma hjälpte till med maten!

Slappar framför låt kameran gå!

Bröderna och lillsötnosen!

Leo och hästen!

Jag hade skrivit ett inlägg, ett lånt sådant om tsunamin. Vi var med om tsunamin för 6 års sedan, råkade trycka bort det, vet inte hur jag gjorde, aaaaaaarg!

Annadagen gick i lugnets tecken, vi var bara hemma och mös hela dagen och kvällen. Vi premiäråkte i backen, Leo och Oliver fick en bo i julklapp! På kvällen åt vi snarra och kollade på tv.

Det här med att vara uppe sent när man har barn är ingen höjdare. Speciellt inte när man har inte son som Oliver som inte har fattat galoppen än hur man sover en hel natt. Oliver är vaken mellan 3-5 gånger per natt (för mat) och då är det mellan 23-06.
Iallafall så hade vi skoj igår och det var lätt värt 2 timmars sömn inatt. Jag ska berätta mer om nyårsafton, men måste bara få skriva att vi hade det tokbra!
Fredrik och Kalle höll låda, och Sofia jag har klickat hem scotland yard nu. Hälsa Fredrik att jag kommer att bli farlig på det, bara man får bestämma själv, hihi!

Oliver har blivit dyng förkyld, han är verkligen hes och snuvig. Så jag hoppas att han får sova lite i natt.



Zalina och jag ska börja vårt nya liv nu, ett nyårslöfte! Jag vill gå ner 10kg, undrar om jag kan ta fram karaktären som jag än gång hade när det gällde sånt. Jag ska göra ett försök. Jag hoppas att Zalina springer och tjoar varje dag för då måste jag också göra det. Kan inte vara sämre!!!
Så idag är sista dagen av mitt onyttiga liv......... En dag i veckan får jag synda har jag bestämt.

Sov så gott!

På juldagsmorgonen åt vi dopp i grytan och Leo fick öppna en sista julklapp. Ett duplolego, så då var hans dag räddad. Efter frukosten packade vi in oss i bilen och styrde bilen mot vindeln till Kalles mamma, bror m familj och hans andra två syskon. Där väntade en andra julafton med paketöppning och julbord. Vi fick jättefina julklappar och maten var god. Vi var rätt trötta, så vi gjorde en tidig kväll och åkte hem vid nio- tiden.

När vi kom hem såg vi en film och tog det lugnt. Jag måste få säga att mina nätter är inte alls roliga och det verkar aldrig bli bättre, så jag gick och la mig och hoppades på en skön natts sömn.

Leo älskar julklappar!



Syskonskaran mm.

Albin hade sparat skägg kan man säga. Skådis som han är!

Bus

Sötisarna

Julbordsstök!

Desert!!!!